Revisiting Classic Albums: Bob Dylan's Highway 61 Revisited

2024 Författare: Francis Oldridge | [email protected]. Senast ändrad: 2023-12-16 20:43

Jag är inte säker på att det finns bättre öppningsspår i all musik än i Bob Dylans Highway 61 Revisited. Skivan springer ut ur portarna med "Like Rolling Stone", en anthemisk bit amerikansk som har fastnat fast i världsmusikens täta klippbok.

Återbesöker fler klassiska album

• Återbesöker klassiska album: Nebraskby Bruce Springsteen
• Återbesöka klassiska album: Why Prince's Purple Rain Was a Instant Classic
• Revisiting Classic Albums: Dark Side of the Moon av Pink Floyd
• Revisiting Classic Albums: Herbie Hancocks Head Hunters is Heady Jazz for the Masses

Låten visar Dylans glans som berättare och enstaka scennärvaro. Han var bara 24 år gammal när det kom samman och spåret förblir litterärt mästerverk. Musikaliskt stränger den ihop galopperande gitarr med kyrkliga organ i en stor byggnad som inte andas ut förrän låten är över.

Highway 61 Revisited var Dylans sjätte studioinsats, släppt 1965. Namnet hänvisar till den långa biten av asfalt som sträcker sig från Dylans hemstad Duluth hela vägen till Mississippi Delta. Det är passande titel för ett album som drar från otaliga bluesmusiker från de många städerna längs denna motorväg, särskilt de södra sträckorna. Den 1400 mil långa motorvägen följer i allmänhet landets mest kända flod, Mississippi.

Skivan uppstod under fenomenal sträcka av Dylans långa låtskrivarkarriär. Han hade återvänt från en utomeuropeisk turné och hade hotat att ge upp musiken helt och hållet. Han började skriva som ett sätt att hantera och, som Dylan beskriver det, var han besatt av något slags spöke när han klottrade ut raderna till "Like Rolling Stone." Processen återställde hans kärlek till hantverket.

På sidan, en annan intressant utveckling: När albumet började samlas i studion blev Dylan officiellt elektrisk. Hans ikoniska juluppsättning på Newport Folk Festival såg honom plugga in helt, från Guthrie-liknande akustisk trubadur till rock'n'roll-poet. Scenerna är nu kända, med fans som jublar över hans större ljud och en som skrämmande ropar”Judas” mot musiken.

Det finns inget dåligt spår på skivan. "Tombstone Blues" avslöjar en edgier Dylan, backad av kraschande trummor och eldandad gitarr. Dylans nästan fristilande här, tappar linje efter minnesvärd linje på sin egen tid. “It Takes Lot to Laugh, It Takes Train to Cry” är blues när det är som bäst och kommer ut som en bakgårdssession av ett band som spelat tillsammans i årtionden. Det drar från det bästa av det breda amerikanska musiklandskapet, från pianosalonger och väghus till backwoods veranda.

"Ballad of Thin Man" är en hemsökt, protestsång av många slag som många tror handlar om Dylans egen berömmelse och korruptionen som är knuten till både mediandekändis. Det är rörande, pianodrivet nummer som följer huvudpersonen i Mr. Jones. Det spelar lite annorlunda varje gång, men totalt sett har låten uttalat rädsla, som om sångens huvudperson är förlorad i föränderlig värld och hjälplöst försöker hålla sig före den.

Det är som om sångens huvudperson går vilse i att förändra världen och hjälplöst försöker hålla sig före den.

På andra håll är "Queen Jane Approxately" nästan perfekt i sina brister, byggt kring små fläckar som lite out-of-tune gitarrer. Det är en fantastisk låt att dissekera med öronen, fokusera på enskilda instrument först, sedan släppa taget och ta in hela collaget. Titelspåret låter som spetsig hyllning till de många bluesmederna som kommer ut ur Delt (intressant, det spelas glidvissling i den här låten, ett instrument som ryktas ha kommit in i studion som något att låta när som helst någon gör droger).

Skivans sista prick, "Desolation Row", är ett genialt slag. Det är det enda akustiska numret på albumet och fungerar nästan som en nekrolog för det gamla Dylan-ljudet. Det är också underbart skrivet arbete som lyckas gå elva fängslande minuter. Dylan är helt outtröttlig här och berättar hela tiden. Upptagen gitarrer håller jämna steg och jagar hans vers. Med en slags magisk realism väver Dylan samman bibliska figurer, historiska namn och fiktiva karaktärer för att beskriva plats som kanske inte finns på kartan men som verkligen finns i någon form i varje stad.

Låten berör absurditeten i 1960-talets Amerika, med uttalade hänvisningar till rasism och politisk inkompetens. "De säljer hängande vykort", börjar han på ett kyligt sätt. Det känns som att han målar porträtt av någon make-believe samhällelig mage tills du inser att det är otroligt skicklig social kommentar, träffad med hälsosam servering av fantasi och punkterad av hans signatur munspel. Och det fortsätter att vara sant idag.

Hur inflytelserik är skivan? Författare har hävdat att 1960-talet inte riktigt började förrän efter dess släpp. Dylans förmåga att gifta sig med folk med rock 'n' roll öppnade ganska mycket dörren för vad många beskriver som den största moderna formen av popmusik. Det fungerade som en inbjudan och ledde fram de uppskattade gillar Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Rolling Stones och den högre, mer cerebrala versionen av The Beatles, för att nämna några. Chuck Berry kanske har tagit fram rock'n roll men Dylan gick folkligt graciöst genom förstärkarna med denna vitala LP. Det är ljud som verkar så naturligt idag men verkligen förvirrade många när det släpptes.

Det är sällsynt i musik att texterna och ljudet är äkta lika. Det är ett annat drag som gör denna skiva så otroligt speciell. Dylans intensiva penmanship matchas endast av fulladdat parti bluesy folkrock.